Ny kategori
Fick lust att skriva av mig lite om saker jag tycker och tänker och jag börjar med det här med att man får ha sina barn 15 timmar på förskolan när man är föräldraledig med yngre barn.
Vad tycker ni om detta? Är det en förmån eller en rättighet?
Jag har alltid sett det som en förmån, det är ju ett bekvämt sätt för oss som är hemma. Man får alltid höra så präktigt att det är ju inte för min skull som barnet är där, det är ju för barnets skull... Inte riktigt sant i alla lägen, så var det inte för mig i alla fall. Vissa dagar var man ju så trött och tyckte det var perfekt att Elina fick leka av sig utan att jag behövde ta initiativ till det.
Men jag ser det fortfarande som en förmån och jag gjorde tidigt klart för fröknarna att jag mer än gärna anpassar mig efter dem. Om de har mycket sjukdom/ledigheter bland personalen så fick de säga till så hjälpte jag till det lilla. Höll henne hemma när det var magsjuka osv osv....
I slutändan är det ändå jag som är ansvarig för att Elina får den stimulans som hon behöver om jag är hemma... Så jag är glad att 15-timmarsförmånen finns (fanns för min del) så man kunde vila ut lite ibland.
Jag håller med dig till punkt och pricka. Det är självklart en förmån, inget som man skall kallt räkna med, för barnomsorgen är ju annars till för att man skall kunna förvärvsarbeta. Men, att barnen kan få hålla kontakten med sina kompisar även trots att de har fått småsyskon är toppen. Dock förstår jag mig absolut inte på dem som skolar in sitt lilla barn (säg 1 år gammalt) trots att man snart skall vara hemma med nr 2 (eller det kan t o m vara så att nr 2 redan HAR kommit). Då handlar det inte om barnet längre, för en så pass liten individ har inte det behovet av att vara borta från sina föräldrar att han/hon skall lämnas bort "bara för att"... Det är EN sak om barnet redan är inkört på dagis för att mamma/pappa har börjat jobba - då känns det fel att ställa allt på huvudet för att det kommer en bebis, och då ta hem barnet - bort från kompisarna. En annan att skola in dem för att få vara själv hemma med nummer 2. Jag har hört argument i stil med "jamen, då får ju inte nr 2 någon egen tid - det är så mysigt att bara få vara med nr 2"... Jag brukar kontra med att det nr 2 förlorar i tid med sin mamma/pappa har h*n fått fördelen av att ha redan "upplärda" föräldrar. Nr 1 är ju lite av en testpilot ju. Nr 2 har (oftast) lugnare, tryggare, säkrare föräldrar. Så - det kan aldrig bli rättvist hur man än gör. Vad jag tycker är orättvist är att lämna bort ett litet barn "i onödan". Missförstå mig rätt.