Igår träffade jag mamman till min allra, allra bästa barndomsvän Anders för första gången på länge.
Det var så här att Anders och jag var bästisar och vi "älskade" även varandra till och från tills han flyttade ifrån Karlstad när vi var 10-11 år.
Vi skrev brev till varandra ett tag men det dog ut, men sen var han här och hälsade på när vi var ca 15 år och först var det jättepinsamt när vi träffades men efter en halvtimmes promenad var det som vanligt igen och vi hade jättekul och sen hördes vi av ett tag igen.

Men för 15 (?) år sedan hade Anders och hans tjej köpt ett hus och skulle sova kvar där första natten de fick nycklarna. Men det började brinna och både Anders och hans tjej brann inne....

Jag har inte träffat hans mamma sen han gick bort så när jag kramade henne igår så blev det enormt känslosamt. Hon berättade att hon gått igenom Anders böcker för ett tag sedan och där kunde man läsa att Helena var den tjejen som var snyggast och som han älskade mest. Det var skrivet när vi var 7 år.. När vi sa Hej Då och gick vidare var jag glad att jag hade solglasögon för tårarna bara rann...